stangavsolen

Tog bort inlägget jag skrev tidigare för typ "gud" vet hur många dumihuvet-stämplar jag hade fått om någon läste det där. Så, hoppas ingen gjorde.

Jag ska sova nu, och imorgon ska jag köpa en jacka, krama Matte det hårdaste jag kan och sova hos Annica.

Tänker så mycket, funderar.
Funderar på när den här dagen ska börja? 
När ska jag orka flytta ner stora garderoben två trappor så att mina kläder får lite space?
Funderar på lugg.
Funderar på om jag kan fungera imorgon utan att sova i världens bästa famn och få superhårda kramar?

Hej.

Att skolan redan (femte dagen) har skapat sådan otrolig ångest i alla kategorier, kan någon sätta sig ner och förklara det för mig? Med en bilderbok, helst. 

Vill få berättat för mig på enklaste möjliga sätt varför det enda som finns i mitt huvud nu är desperata försök att få saker att se fram emot. 

Får ångest över att behöva umgås med människor jag inte kan relatera till och som inte känner mig. Håller andan och sugen in magen i korridorerna för jag vill inte behöva få kontakt med och ta in onödiga intryck av människor jag inte har behov av. 

Folkskygg och ångestladdad, var det så jag skulle börja den här hösten?

Åker buss själv med jättehög musik långt och länge, stänger av hjärnan helt och tittar ut genom fönster tills hjärnan börjar tänka av sig själv och lägger märket till detaljer och beteenden jag i normaltillstånd skiter fullständigt i. 

Allt går i ultrarapid utanför min lilla bubbla så jag får tid att titta på allt och alla och registrera allt.


Skäms för att det blir såhär och vet att ingen gillar en gnällspik som byter humör mellan olika nyanser av grått lika ofta som underkläder. Hoppas att när glaset i min bubbla går sönder kanske de som räknas finns kvar och kan bortse från glasskärvorna som kommer finnas kvar i håret på mig. 


Trevlig höst, hurrni.

Vill blockera min twitter och få patent på varje skrivet ord på den här sidan. Idag har redan varit helt sjukt äckligt dåligt och jag känner på mig att de inte kommer att bli bättre. Bla bla bla uppsats-skrivning på svenskan. Ska skriva om hur det känns när huvudet sprängs av för många tankar och känslor. För det vet jag ju mycket om och sådära.

Bla bla bla lalala
Vet inte, imorgon börjar skolan.
Jag måste duscha, göra något idag. 
Träffa den bästa och finaste människan jag vet och kramas så hårt att det kommer tårar fast man inte vill. För att allt är så rätt. 
Göra det man älskar mest sista sista sista sommarlovsdagen någonsin i mitt liv. 

Jag har snurrat igen ventilerna i mitt rum för nu är det inte sommar längre, hur korta shorts man än har på sig. Sommaren tog hårt på mitt rum, det är äckligt fast jag städar nästan varje dag, men det är som att allt gräs på madrassen från p&l och alla små skitgrejer jag verkligen inte kan slänga letar sig fram och bara pressar ut allt fint som finns i mitt rum. 
Jag sparade till och med den krossade baksidan av glas till min IPhone. Hur friskt?

Måste duscha nu, måste göra något.

Hej
Sprängs av huvudvärk vilken sekund som helst men de är ok, bara jag hinner skriva klart här så......?

Har egentligen inget speciellt att säga, ville bara skriva något som inte dröp av 1) mina egna egotårar. 2) min egen ångest över valfri orsak. 3)..... inget mer. De är pretty much vad mina inlägg består av nu för tiden. Sorgligt, jag vet.

Vad har jag gjort idag då? Efter en supernap igår kväll var jag vaken till halv fem imorse, sen somnade jag i Mattes knä (skönaste kudden någonsin, slår ikeas med mil) medans han spelade tvspel. Vaknade tolv och mös hos Matte tills han somnade och då åkte jag hem. Är avis för att jag har ett jobb och inte kan vända på dygnet hur jag vill, nu måste jag ju gå och lägga mig om en halvtimme. Kommer det funka? Nej = dilemma.

Hemma tog jag det bara superlugnt och satt vid datorn. Fiskade nya bloggar att läsa, då jag har rensat lite ur min bloglovin. Wooh, ny inspiration! 

Jag har köpt nya fina skor jag ska ha när vi går ut med Bellis första gången, och jag som trodde att jag inte kunde bli mer pepp. Hade jag fel? Ja. 
Har även köpt Spotify Premium, en gång Premiumanvändare, alltid Premiumanvändare. Alltså känslan när reklamen kom tillbaka och man bara kunde lyssna fem gånger på låtarna, ilskan då. 

Bla bla. Jag har bara 4 jobbpass kvar och det är så skönt så vet itne vart jag ska ta vägen. Och jag har tusen (typ två) saker att se fram emot och just just nu känns allt så fint. Inte superassjuktbra, men fint. 

När jag blir gammal ska ha det fint hemma och inte bara sitta i en soffa och titta på tv-shop och Allsång på Skansen. Jag ska göra saker med mina barnbarn hela hela tiden och ge dem glass fast de egentligen inte får för deras mamma. Jag ska resa och se saker och vara jättelycklig hela hela livet med min man och när vi känner oss klara och nöjda ska vi dö exakt samma sekund så att ingen av oss behöver vara ensam.


Pratar om död och vuxenhet och jag har sådan panik och ångest över att bli gammal bitter och ensam att jag inte vet vart jag ska göra av alla tankarna. Ensam-tankarna är mest jobbiga. Ventilerar och bollar tankar men det kommer bara fram nya oroligheter och orolig-tankar. Det går för fort och jag hinner inte med. Vill inte inte inte inte bli stor. Inte så snabbt.

Lyssnar på bara introt på låtar från random playlist's jag hittar och väljer om jag ska klicka "star" innan dem börjar sjunga. Tar bort hälften av alla jag följer på bloglovin och letar efter böcker och pussel man kan beställa för en liten slant över internet. Vill kasta allt jag äger och bara måla allt vitt vitt vitt men det går ju såklart inte. Men lite kanske man kan kasta i alla fall? Tittar på scheman och hatar dem fast de inte är så illa och planerar mina lediga dagar som om de var de sista. Bla bla bla jag vet ingenting jag och pang pang pang så dött allting blev.

Det var en kraftansträngning att gå upp, klä på mig vad jag hittade, borsta tänderna och gå till affären för att köpa det nödvändigaste. Det jag behöver för att inte behöva vara apatisk imorgon.  När jag kommer hem har jag glömt det viktigaste och det går inte att säga högt för gör jag det måste jag skrika, gråta och kasta saker i väggarna. Inget känns riktigt så stabilt som det borde, inte alls för att vara exakt.

Skriver utkast efter utkast men inget blir på pricken likt det jag vill förmedla. Det blir överdrivet hemskt eller inte seriöst nog så nu slutar jag försöka. Lyssnar på den mest sorgsna spotifylistan jag har och försöker få ur mig lite gråt, för det var ett tag sen. Allt går fort och man hinner inte med att tänka efter. Sen kommer man på sig själv med att gå från galet glad till totalförstörd på två sekunder och gråta för att man bara måste måste måste göra det nu. Allt hamnade snett, men jag har ingen aning om hur det gick till.