This is the house that doubt built



Skriver utkast efter utkast men inget blir på pricken likt det jag vill förmedla. Det blir överdrivet hemskt eller inte seriöst nog så nu slutar jag försöka. Lyssnar på den mest sorgsna spotifylistan jag har och försöker få ur mig lite gråt, för det var ett tag sen. Allt går fort och man hinner inte med att tänka efter. Sen kommer man på sig själv med att gå från galet glad till totalförstörd på två sekunder och gråta för att man bara måste måste måste göra det nu. Allt hamnade snett, men jag har ingen aning om hur det gick till.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0