stangavsolen

Det var en kraftansträngning att gå upp, klä på mig vad jag hittade, borsta tänderna och gå till affären för att köpa det nödvändigaste. Det jag behöver för att inte behöva vara apatisk imorgon.  När jag kommer hem har jag glömt det viktigaste och det går inte att säga högt för gör jag det måste jag skrika, gråta och kasta saker i väggarna. Inget känns riktigt så stabilt som det borde, inte alls för att vara exakt.